Av Sofia Junes
Huden är gränsen för var kroppen slutar och där världen börjar. Under de månader jag spenderade i Younes bäddsoffa luckrades gränsen mellan kropp och värld upp. Bäddsoffan blev mitt kosmos. Den vanliga världen, var inte längre världen.
Younes, jag minns honom stående vid kanten av bäddsoffan. Med ena knät mot soffans armstöd, håglöst runkande med en low key sorgsen min i ansiktet. Jag låg avklädd nedanför honom. Hans ansikte såg ut att säga: så här blev mitt liv, I guess.
När han stod så var hans ljumskar helt blottade för mig. Ljumskarna är den mjukaste delen på en människokropp. Younes ljumskar hade många små gropiga ärr. Det skapades en kontrast mellan den bebisaktigt mjuka huden och de små hålformade ärren. Jag lät ofta blicken landa där. Det var kontrastens uppgift, att chockera blicken gång på gång, tills bilden var urvattnad. Younes ljumskar gjorde mig först rädd, sedan ömmade jag för dem. Sedan blev de bara en del av honom.
Det händer fortfarande att jag tänker på Younes blåa bäddsoffa. Oproportionerlig till resten av rummet. När bäddsoffan var uppfälld, och jag såg den aldrig annat än uppfälld, tog den upp hela av lägenhetens enda rum.
Minnet av soffan vidgar alltid ut sig till hur jag med bar överkropp brukade ligga i den. Brösten flöt ut mot sidorna av mina armar och såg ut som stora platta flaggor. Tyngden av dem fick mig alltid att känna mig äldre än vad jag var, neddragen mot jorden. Bröstvårtorna i samma färg som grisars hud. Jag tyckte om hur den ljusrosa färgen gifte sig med den gröna tapeten i Younes lägenhet, strimmig på de ställen där han pillat bort tapeten när han inte kunde sova.
Younes hade ofta svårt att få upp den. Det var förstås också på grund av drogerna, precis som med ärren. Horset hade satt sina spår. Det hade slagit ut den yttersta udden i honom. Tagit bort den lilla skälvande del av en människa som utgör ett begär efter en annan.
Runt bäddsoffan fanns fyra smala gångar mellan soffan och väggarna. Jag brukade stryka ängsligt längs med dem de få gånger Younes hade lyckats somna. Jag ville för mitt liv inte väcka honom. Han låg på rygg med lätt öppen mun. Armarna ovanför huvudet som ett spädbarn. Det såg ut som att han hade lagts ned ensam för allra första gången. Armarna ryckte ibland hastigt till som om han i sömnen värjde sig från någon. Kanske från sig själv? På armarna fanns också ärr. De chockerade mig inte lika mycket. Armar är till för att förbrukas på ett annat sätt. Huden härdas där, den utsätts för världen.
Som barn hade jag önskat mig ett sådant gömställe från livet som Younes bäddsoffa var. Jag skulle ha kunnat göra mig osynlig från min familjs vansinneslekar. Min mammas bortvända blick. Min pappas tvångsmässighet i att placera sin egen skuld i min bror. Sedan min brors hämnd på någon för det. Hur det blev jag som fick ta emot hämnden.
Min barndom bestod av en oändlig rad vita lysande nätter. Sedan tog den ändå slut, barndomen. Den hade varit ändlig. Hade jag haft en sådan säng som Younes hade jag kunnat sova mig genom åren. Att sova var en gåva som få blev välsignade med,sa Younes en gång till mig.
Younes vaknade alltid efter korta stunder och gick då till kökspentryt där han drack en liten tetraförpackning med vispgrädde. High energy, low effort food kallade han det. En morgon efter att han lagt förpackningen i diskhon, stödde han armarna mot diskbänken och lutade huvudet nedåt. Han sa Nikola tyst ut i rummet. Sättet han uttalade namnet på, med viss dominant betoning men samtidigt med den mjukhet man kallar en katt till sig, fick mig att förstå att det var en lillebrors namn han sa högt ut i köket.
Jag låg som vanligt utan tröja i bäddsoffan, mitt lilla kosmos. Genom fönstret såg jag fyra magra tallar vaja stoiskt. En tanke for genom mig: jag ligger här och avvecklar mig från livet. Jeanslinningen skar in i midjan och magens mjuka hud vällde över. Jag såg ner över magen och kände en stolthet över fettet. Ett plötsligt begär för att låta magen expandera ännu mer kom över mig. Jag ville ligga här och äta mig större medan Younes sömnlös skulle vanka runt i köket om nätterna, om dagarna.
Huden var ett empatiskt organ. Den skulle underkasta sig min vilja. Huden underkastade sig allt som resten av kroppen företog sig och kroppen underkastade sig allt som medvetandet företog sig. Det kunde med andra ord gå åt helvete.
Younes la sig bredvid mig. Var det här att vara i kontakt. Var det kroppens enda sätt att inte förbli kontaktlös på.
– Varför har du aldrig tröja på dig? frågade han.
Jag tänkte på ett julspel i kyrkan. Det var en skolavslutning i grundskolan. Vi skulle avsluta kvällen med att sjunga en psalm. Härlig är jorden. Jag hade på mig en stickad ulltröja direkt mot huden. Ullen sved. Min barnkropp hade redan börjat expandera. Jag visste att när psalmen var slut skulle klassen unisont säga: Amen. Svedan på min runda barnmage och i armhålorna blev värre ju närmare psalmens avslut vi kom. Jag visste att jag inte skulle kunna öppna min mun och uttala ordet. Amen. Skräcken inför att säga det skickades över till huden. Det kändes som att den brann. Jag stod stum och brinnande och såg på när klassen tillsammans mässade ett Amen.
Sedan dess förband jag alltid känslan av tyg mot överkroppen med att göra något mot min vilja. Nu visste jag inte ens varför jag hade varit rädd för att säga ordet. Förmodligen för att ord också är handling. Jag hade alltid föredragit att vara passiv.
– Jag vet inte. Det är skönt, svarade jag bara på Younes fråga.
– Jag tror att du försöker göra något som känns. Vad som helst, sa Younes.
Det vibrerade i bäddsoffan från Younes telefon. Det var hans handläggare från socialen. Younes var mitt inne i processen av en skuldsanering. Han reste sig och gick ut i kökspentryt med telefonen. Jag hörde hur han började prata samtidigt som han öppnade kylskåpsdörren och skruvade av locket på något. Ännu ett tetrapak med vispgrädde.
När jag för sista gången reste mig upp ur bäddsoffan och lämnade Younes lägenhet var det inte som att jag gick ut i världen. Jag trädde in i den igen.
Huden är gränsen för var kroppen slutar och där världen börjar. Jag såg gränsen skapas igen mellan kroppen och världen. Jag visste att premisserna för mig var annorlunda där än i Younes bäddsoffa.
Sofia Junes studerar på författarskolen på Biskops-Arnö. Bosatt i Malmö, Sverige.
Originalt publisert i #2-23 HUD.